2005-11-19, 10:22

Magisteruppsats: Myt att publiken är drivkraften i skådespelarens arbete

Föreställningen om att publiken är drivkraften i en skådespelares arbete är en myt.
Mötet med publiken är långtråkigt, förutsägbart och i vissa fall meningslöst. Det visar en magisteruppsats på Ekonomihögskolan i Lund, där skådespelare vid Helsingborgs Stadsteater intervjuats om vad som är viktigt i deras arbete.

Under våren 2005 intervjuade Mattias Renehed, ekonomistuderande i Lund och själv skådespelare sedan tolv år tillbaka, skådespelare vid Helsingborgs Stadsteater om vad de tycker är viktigt och meningsfullt i sina arbeten.

Repetitionerna, att få en stor roll och att pjäsen tar upp problem som skådespelarna själv kan relatera till, är exempel som kom upp. Det är det kollegiala samtalet och skapandet av rollen som skänker skådespelaren mening, enligt undersökningen.

Publiken däremot, togs aldrig upp som exempel vid intervjuerna. spelperioden, alltså mötet med publiken, beskrevs av en skådespelare som en gräsmatta som ska klippas:
– Jag vet att det kommer att ta lång tid, och jag vet att det är ganska slitsamt jobb, och det ska bara göras.

En annan uttryckte följande:
– Här står jag varje dag på scenen och ger, och ger, och ger, och ger, och ger allt vad jag har över scenkanten ut i publiken och så, som jag sa förut, så får man sina applåder och så går de hem. Får jag något ut av det här nu då?

En annan skådespelare menade att han kände sig som en maskin och att lusten försvann då man spelat en pjäs många gånger.

Vid en direkt förfrågan, svarade dock samtliga skådespelare att publiken är mycket viktig, vilket gör att Mattias Renehed drar slutsatsen att föreställningen om att publiken saknar mening är omedveten bland skådespelarna.

Resultatet av undersökningen visar också att det saknas intresse bland skådespelarna att ta reda på vad publiken verkligen tycker om en föreställning. Exempelvis läser hälften av de tillfrågade aldrig recensioner.

Det är alltså en accepterad värdering på teatern att inte utsätta sig för kritik, vilket gör teatern till en sluten värld, till en klubb för de redan invigda. Inte till en mötesplats för människor som är teaterns huvudsakliga uppgift enligt dem själva.

En organisationskultur av detta slag kan vara förklaringen till teaterkonstens sinande kraft som aktör i den politiska och kulturella debatten. Teatern blir sällan angelägen för bredare grupper av människor. Att publiken fortfarande består av 2/3 kvinnor i övre medelåldern trots åratal av ansträngningar att möta yngre publikgrupper, och grupper med invandrarbakgrund, kan vara en annan förklaring.

Skådespelarens arbete en studie om meningsfullhet magisteruppsats i organisationsteori vid Ekonomihögskolan i Lund, 5 oktober 2005.

Ekonomihögskolan i Lund

Skriven av: mattias renehed

2857