Gamla tankar och nya
Dagligen Ă€r de tillgĂ€ngliga för de flesta â relationerna. Â
Man trycker bara pÄ knappen: relationsscenerna öppnar sig och utspelas pÄ den skÀrm som vi sjÀlva valt placering av i rummet.
 UtgÄngspunkten tycks vara olika typer av arbetsplatser, för att dÀrifrÄn lÀnkas vidare till chefers och arbetstagares privatliv.
Redan pĂ„ sjuttiotalet visades den engelska serien âHerrskap och tjĂ€nstefolkâ. Vidare har vi âDallasâ â kĂ€rlek, intriger och affĂ€rer inom den amerikanska oljebranschen; Rederiet: samma innehĂ„ll men flyttat till rederinĂ€ringens Sverige och utan olja. Domare, Ă„klagare och klienter â sĂ„vĂ€l i Sverige som i andra lĂ€nder, fĂ„r dela med sig av arbetsplatsens hemligheter och privatlivets dilemman. I en strid ström vĂ€ller vidare yrken och arbetsplatser som polisen, sjukhusen, kyrkan, regeringen, begravningsbyrĂ„erna, fotbollslagen, bönder och mĂ€klare vilka alla i samma kĂ€nda mönster delar med sig av sina termer och sin tillvaro till tittarna. âDagens TV-reklamâ presenterade ytterligare en yrkesgrupp som Ă€r under ingĂ„ende och kommer att berika vĂ„r vardag: gynekologerna. Undrar om det Ă€r i form av komedi, parodi, tragedi, drama, fiktion eller dokumentĂ€r (-sĂ„pa).
Kan det vara ett medvetet led i arbetsmarknadspolitiken â en form av yrkesvĂ€gledning, eller handlar det om förebyggande hĂ€lso- och relationsmiljöarbete pĂ„ arbetsplatsen, eller kanske om hur det fungerar nĂ€r vi förflyttar vĂ„ra kroppar och sjĂ€lar frĂ„n den trygga arbetsplatsen till hemmets oberĂ€kneliga miljö för nĂ„gra korta mat- och sovtimmar? Eller finns det en politisk strĂ€van bakom: att fĂ„ i vĂ€g samtliga hemmavarande till en âarbetsplatsâ?Nej, det handlar nog mer om avkoppling (!), pauser i tillvaron (av arbete, skola, fritid eller vad vi nu i övrigt fyller vĂ„r tid med). Men det handlar ocksĂ„ om samtalsĂ€mnen: âalla tycks vetaâ vad programmen handlar om, kĂ€nna till personligheter, egenskaper och namn pĂ„ de inblandade. Tidningslöpsedlar förstĂ€rker samhörigheten mellan de ingĂ„ende personerna och âmannen pĂ„ gatanâ: nĂ„gon har blivit Naken-Janne med hela folket (och begreppet lever fortfarande och tycks fortfarande förstĂ„s âav allaâ), sĂ€kert finns mĂ„nga bĂ€ttre och mer aktuella exempel.
Fenomenet fĂ„r en konstig effekt: det att leva i samtalsĂ€mnen och relationer genom teverutans arbetsplatser och relationer. MĂ„ste vi titta pĂ„ konstruerade relationer pĂ„ distans för att kunna förstĂ„ den verkliga tillvaron omkring oss? Ja, kanske. Men var gĂ„r grĂ€nsen dĂ€r fiktionen fĂ„tt större plats Ă€n verkligheten â och vad hĂ€nder dĂ„?
En sista frĂ„ga: nĂ€r kommer doku-sĂ„pan eller serien som utspelar sig pĂ„ förskolan? Kommer det en sĂ„dan, eller Ă€r den en omöjlighet: utspelar den sig för nĂ€ra verkligheten, vill vi inte ha vĂ„ra barn inblandade, kĂ€nns det otryggt. Eller Ă€r det helt enkelt sĂ„ att arbetsplatsens kvinnliga dominans gör den ointressant: vi vill inte veta av kĂ€rleksaffĂ€rer mellan den kvinnliga personalen, mellan barnen eller mellan förĂ€ldrar och personal â lĂ€ngre Ă€n sĂ„ behöver man inte gĂ„ för att en viss ovilja mot idĂ©n ska uppstĂ„.
Detta Ă€r inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt ett underkĂ€nnande av vare sig program eller tittare â bara nĂ„gra fundringarâŠ
Till sist en ursĂ€kt: termerna pĂ„ omrĂ„det Ă€r inte min specialitet eftersom jag med nĂ„gra fĂ„ undantag inte fördjupat mig i tittandet sedan Dallas, dĂ€rför Ă€r jag inte heller sĂ„ uppdaterad och har förmodligen missat en mĂ€ngd intressanta yrken.Â
Marit Jonsson, Formom   Â
