Först är det omvärlden, sedan kommer de nya omringande kringfartslederna med alla sina rondeller, så långt är allt väl. Innanför de sistnämnda finns vidare ett otal industriområden, köpcentra och stormarknader av olika sorter; här arbetar man, handlar och får diverse tjänster utförda. Nu börjar vi närma oss det innersta: hjärtat/stadskärnan och hela dess utbud och alla dess lockelser.

När jag tittar på en av översiktskartorna som visas på Uppsala kommuns hemsida (för att få en överblick), talar det spindelnätslika mönstret av vägar ett mycket tydligt språk: väldigt många är de vägar som leder in till staden (och så småningom/snabbt ut därifrån).

Men alla vägar kan inte leda till (eller från) stadskärnan, för att spindelnätslikheten ska hålla, det måste då även finnas förbindande vägar mellan, jag skriver MÅSTE eftersom alla de bilar som cirkulerar runt, runt i staden i väntan på/sökande efter en ledig parkeringsplats måste befinna sig någonstans. Vi är nu mitt i problemets (och stadens) kärna och ska i fortsättningen utgå härifrån.

För att nå denna, på olika vis, attraktiva kärna kan man ”välja” att gå, cykla, färdas per ”eget” motordrivet fordon eller att åka kollektivt. Valet beror sedan dels på hur tillgången till lämpligt förflyttningsmedel ser ut, de förutsättningar som i övrigt föreligger och dels på ärendets karaktär. Att parkera centralt när man vill flanera, njuta av människoliv, miljö, vackra roliga ting i skyltfönster och butiker, slinka in på ett galleri eller ett museum och kanske få sig något till livs, är (beroende på platsbrist och ekonomi) inte att tänka på.

(En liten parantes: någon kanske påpekar: ”Det finns p-hus”… Hmm, här måste jag erkänna mina begränsningar och brister: p-hus håller jag mig ifrån, de är opersonliga, ter sig spöklika och är ”science fiction-artade”. Dessutom vill min bil helst beta i det fria, gärna med inslag av grönt – jag har nämligen en fransk frihetsbil. Slut parentes.) 

Bor man vidare inte på cykel- eller gångavstånd från centrum utgör förflyttningsalternativ som att cykla eller gå inte någon lösning. Återstår så: kollektivt färdmedel, vilket är suveränt på många vis. Men vill du få med dig något av större volym, alternativt något tungt, blir det genast problem. Problem får du även om du skulle vilja kombinera ett besök på återvinningscentralen, ett besök hos dammsugarreparatören eller ett större inköp av matvaror med din citytripp, problem eftersom det, mig veterligen, är mycket ont om infartsparkeringar där det går att ställa ifrån sig bilen och promenera in till city. 

Den typen av mer skrymmande ärenden som nämns ovan uträttas så gott som alltid utanför stadskärnan och kräver ofta tillgång till ett ”eget fordon”. Har man däremot ”bara” sitt arbete här, och inte behöver transportera något, fungerar det kanske däremot bra att färdas med buss.

Vi har nu kommit till ett annat, men liknande, problem – det som handlar om boende och fordon; det byggs i en väldig takt: byggnader/bostäder och vägar, men vilka är de som ska nyttja allt detta? Ska bostäder bebos (och besökas) av icke fordonsägare, ska affärer och liknande besökas av icke fordonsburna och ska vägarna som går in till stan enbart nyttjas av kollektivtrafik?

Det jag vill säga är helt enkelt: det behövs fler parkeringar i och utanför Uppsala – för miljöns, människornas och näringslivets skull. Men sedan kan man ju undra om alla verkligen måste åka in till staden för att jobba, med tanke på all den nya teknik som vi har tillgång till…

Marit Jonsson, Formom HB

Skrevs på fredag, 17 augusti, 2007 kl. 14:42 och är kategoriserad som: Allmänt. Du kan följa kommentarer genom den här RSS-feeden. Du kan kommentera här, eller göra en trackback från din egen site.