Hade den mäktiga karuselldörren av glas verkligen fört mig in i den monumentala byggnaden… eller hade jag i själva verket gått ett varv runt och hamnat på torget igen?

Den grå betongen under mina fötter har visserligen större ytor mellan skarvarna… när jag tänker efter så är nog torget stenlagt. Jag vrider huvudet åt höger, lyfter så blicken en aning och möts av råa trappsteg i grå betong, höga glasdörrar och väggar av perforerat grått – inte betong utan snarare plåt. Men innanför glasdörrarna lyser gemytliga runda lampor i olika storlekar välkomnande över runda bord, och utstrålar en känsla av inne.

Fortfarande, utan att ta ett framåtskridande steg, står jag kvar på betongen och vrider huvudet ytterligare: plötsligt rullas en röd matta igång framför mina fötter, den strävar makligt uppåt – den röda mattan, symbolen för eminenta gästers välkomnande, och tecknet för igenkännande: jag har utan tvivel inträtt i det omtalade ”Musikens Hus”. Jag kliver ombord på den flygande mattan och förs långsamt mot högre höjder i ett ”ljusschakt” – spännande.

Under den långa färden hinner min blick helt och hållet vändas uppåt för att möta ett gallertak där små stegar i rader skymtar mellan tvärgående bjälkar. Av någon anledning associerar jag till ett fängelses rastgård och låter frivilligt huvudet sänkas till normalläge, för att genast bli tvungen att lägga det på sned och med fascination följa de diagonala fälten i grått och rött på den ena sidan. Snett uppåt framför mig ett underbart fönster som känns befriande och växer i storlek ju närmare jag kommer – himmelen ligger öppen framför mig. På min andra sida infinner sig en känsla av svart, rofylld men blänkande, natt med silverlinjer i diagonalharmoni i sitt tak. Sammantaget mäktigt!

Men ack, när jag nått krönet och nästan är framme vid det magnifika fönstret bländas jag av något syntetiskt gult: signalen för varning, smitta, gift… Något illa till mods, men trots allt med den i övrigt fina designen kvar i minnet, försöker jag rensa bort det gula från näthinnan och se mig omkring. Bakom stora svarta gardiner finns den stora konserthallen – den glimt jag får genom att glipa lite på gardinen är imponerande, och jag hoppas på att någon gång ha råd att befinna mig i en av stolarna avnjutande något musikaliskt evenemang. För stunden nöjer jag mig med att fortsätta mot den omtalade utsikten.

Visst är den storslagen (men inte som från Eifeltornet), jag får mer känslan av en stor färja: när man från fönster högt upp ser land närma sig (undrar hur högt upp det kan vara jämfört med detta). Den omtalade axiallinjen vidare mot Carolina, slott och domkyrka finns där, men talet att knyta ihop ”arbetarnas” Uppsala med det ”fina” Uppsala, som så många tidningsartiklar gjort stor affär av, känns konstruerat och mina tankar går mer till olika tiders monument.

Innan jag tar den röda trappan ner igen behöver jag hitta en toalett, ser en skylt på avstånd och befinner mig så i en korridor med betonggolv, längst in i korridoren finner jag det jag söker – onödigt, olustigt, avsides avvisande.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om mitt besök i byggnaden med de många namnen – förhoppningsvis berikas miljön då den fylls av människor, rörelse och musik.

 Marit Jonsson, Formom HB

En levande stad 

Människor och näring

 Begreppet ”att äta ute” har under åren förändrats – från att ha inneburit att man lämnade hemmet för att äta på något ”publikt” (inte pub-likt) matställe i trivsam innemiljö, har begreppet förgrenat sig i ytterligare en betydelse: nämligen det att äta sin mat utomhus.  

Att inta sin föda utomhus var inte heller tidigare främmande för människorna: packandet av matsäckskorg eller kaffekorg har varit en både nödvändig och spännande del av tillvaro och livsvillkor. Till denna mer lantliga kategori av ätande kan även kaffe och lunch i bersån räknas. Ovan nämnda typ av uteätande har en enkelhetens prägel över sig – även om både mat och dryck naturligtvis kan vara av mer exklusiv sort.   

Den företeelse jag i skrivande stund fascineras av (och gärna deltar i vid tillfällen som ges) är uteätandet i stan: på gator, torg, trottoarer, i gränder och prång – överallt växer de upp: klungorna av stolar och bord utanför matställen och caféer. Från ätandet i ”naturmiljö” till ätandet i stadsmiljö – charmen finns i dem båda: mötet med naturrummet där blommor, grönt och inslag av djur dominerar kontra mötet med stadsrummet där människor, bilar, sten och skräpfåglar hör till de vanligaste ingredienserna (ja, inte i maträtterna förstås).  

En äldre kvinna säger med förundran i rösten att hon inte kan förstå charmen i att sitta på en trottoarservering i gatukorsningens avgaser där trafiken bromsar in och accelererar: ”Hur fin och god mat de än serverar kan väl helheten inte vara vidare hälsosam.” Och jag måste erkänna att jag inte tänkt på saken ur den aspekten utan, ”tvärt om”, har uppskattat dynamiken i mötet mellan människokultur, matkultur, stadskultur och trafikkultur. Ytterligare en tankeställare fick jag av mitt middagssällskap vid intagandet av en ypperlig skaldjurstallrik på trottoaren utanför universitetet: ”Tänk att vi sitter till bords och blir serverade god och fint upplagd mat vid en busshållplats.” Inte heller det hade jag tänkt på ­– jag måste vara både blind och döv, fullt upptagen av att insupa och njuta av atmosfär och god mat.  

Envis som jag är, tänker jag fortsätta att njuta av all form av uteätande – med eller utan asfalt, trafik och avgaser – och glädjas med alla andra inblandade njutare och näringsidkare. Jag sänder (för en gångs skull) en tacksamhetens tanke till ”de styrande” som inte förbjuder ätandet ”på gator och torg”. (Kanske ligger lite av populariteten med uteätandet i att man fortfarande får röka utomhus…?) 

Med förhoppning om en god höst: 

Marit Jonsson , Formom