En levande stad 

Människor och näring

 Begreppet ”att äta ute” har under åren förändrats – från att ha inneburit att man lämnade hemmet för att äta på något ”publikt” (inte pub-likt) matställe i trivsam innemiljö, har begreppet förgrenat sig i ytterligare en betydelse: nämligen det att äta sin mat utomhus.  

Att inta sin föda utomhus var inte heller tidigare främmande för människorna: packandet av matsäckskorg eller kaffekorg har varit en både nödvändig och spännande del av tillvaro och livsvillkor. Till denna mer lantliga kategori av ätande kan även kaffe och lunch i bersån räknas. Ovan nämnda typ av uteätande har en enkelhetens prägel över sig – även om både mat och dryck naturligtvis kan vara av mer exklusiv sort.   

Den företeelse jag i skrivande stund fascineras av (och gärna deltar i vid tillfällen som ges) är uteätandet i stan: på gator, torg, trottoarer, i gränder och prång – överallt växer de upp: klungorna av stolar och bord utanför matställen och caféer. Från ätandet i ”naturmiljö” till ätandet i stadsmiljö – charmen finns i dem båda: mötet med naturrummet där blommor, grönt och inslag av djur dominerar kontra mötet med stadsrummet där människor, bilar, sten och skräpfåglar hör till de vanligaste ingredienserna (ja, inte i maträtterna förstås).  

En äldre kvinna säger med förundran i rösten att hon inte kan förstå charmen i att sitta på en trottoarservering i gatukorsningens avgaser där trafiken bromsar in och accelererar: ”Hur fin och god mat de än serverar kan väl helheten inte vara vidare hälsosam.” Och jag måste erkänna att jag inte tänkt på saken ur den aspekten utan, ”tvärt om”, har uppskattat dynamiken i mötet mellan människokultur, matkultur, stadskultur och trafikkultur. Ytterligare en tankeställare fick jag av mitt middagssällskap vid intagandet av en ypperlig skaldjurstallrik på trottoaren utanför universitetet: ”Tänk att vi sitter till bords och blir serverade god och fint upplagd mat vid en busshållplats.” Inte heller det hade jag tänkt på ­– jag måste vara både blind och döv, fullt upptagen av att insupa och njuta av atmosfär och god mat.  

Envis som jag är, tänker jag fortsätta att njuta av all form av uteätande – med eller utan asfalt, trafik och avgaser – och glädjas med alla andra inblandade njutare och näringsidkare. Jag sänder (för en gångs skull) en tacksamhetens tanke till ”de styrande” som inte förbjuder ätandet ”på gator och torg”. (Kanske ligger lite av populariteten med uteätandet i att man fortfarande får röka utomhus…?) 

Med förhoppning om en god höst: 

Marit Jonsson , Formom       

Sommaren är snart slut och kvar är en massa minnen. Det har varit en händelserik sommar inte minst vädersmässig! Jag fick träffa två av mina idoler Laleh Pourkarim (sångerskan) och Kofi Annan.
Kofi fick jag träffa under Linnejubileét i Uppsala. Jag berättade för honom om att jag brukade kalla mina vänner som är duktiga på förhandla för Kofi Annan. Han skrattade och den lilla stunden var rätt så trevlig, men varade inte länge för alla journalister drog i honom.
Det andra mötet var med Laleh, vilken tjej, helt underbart.
Jag fick en extra stund med henne och mina barn, som är stora fans, var helt lyckliga att få träffa Laleh. Jag fick hennes bok signerad från Laleh till Laleh. Jag berättade för henne att ofta folk tar fel på mig och henne, bland annat när jag beställde taxi för ett tag sedan så kom taxi chauffören fram med ett stort, brett leende, och så fort han såg mig, kunde jag se besvikelen i hans ansikte. Jag frågade om han var besviken att se mig, lite artigt svarade han att han kämpat för att få den här körningen, för han trodde det var sångerskan. Jag fick nästa dåligt samvete.
- Jag kan sjunga men, inte lika bra som henne, men skulle det hjälpa?
Han blev genast gladare, och jag behövde inte sjunga för honom.
Laleh Maghonaki