Svarta plagg, glitter och glamour – de upplysta scenerna på en av livets teatrar passerar längs min väg likt ett (skräck-)romantiskt drama. 

Vandringen företas längs gågatan i Uppsala en mycket grå vardag, och jag förundras över att skylfönster efter skyltfönster, affär efter affär, har samma koncept. Som om alla kvinnor längs denna gata enbart lever för tillfällen av fest. Eller är vardagen så fasansfullt grå att vi bara ser fram mot nyårsfirandet och att få gå in i nästa år med nytt hopp? Det skulle också kunna handla om köpfest för konsumenten (jag menar egentligen säljfest för modebranschen). 

Ett alternativ (skräckscenario?) skulle kunna vara att alla gränser är upphävda, alla skillnader utsuddade – att vi alldeles tappat orienteringen i en förr naturlig rytm; aftonklänning, morgonrock, arbetskläder, nattdräkt – har det någon betydelse vad vi har på oss och när? Det kan väl vara praktiskt att ha samma kläder jämt, och varför inte av en svart festvariant med paljetter. Och vem har sagt att man ska ha varma, långärmade plagg på vintern så här i klimatförändringarnas tid – föresten är det varmt inne – och varför skulle man vara ute när det bara är grått, mörkt, trist och kallt när man kan vara inne i värmen! Varför ska vi skilja på vardag och fest, helg och arbetsdag, dag och natt, sommar och vinter när varje dag kan, åtminstone på ytan, ytligt sett, vara en fest? 

Jag har inget självklart svar på ovanstående frågor men känner ett visst motstånd vid tanken att dra på mig ett kort, tunt, silkigt, svart, glittrande plagg med tunna axelband tidigt på morgonen för att gå ut och skrapa bilen eller stå och vänta på bussen. Jag har något konstigt behov av variation i färg och material, trivs med årstidsskillnader och kontrasten mellan ute och inne – dessutom tycker jag inte om att frysa.  

Men, jag har inget problem med att njuta av alla de vackra flärdfulla kreationerna som passerar revy på min väg genom staden – tvärt om så njuter jag!  

Förundrad över fenomenet ”människa/mode” är:

Marit Jonsson, Formom 

Hade den mäktiga karuselldörren av glas verkligen fört mig in i den monumentala byggnaden… eller hade jag i själva verket gått ett varv runt och hamnat på torget igen?

Den grå betongen under mina fötter har visserligen större ytor mellan skarvarna… när jag tänker efter så är nog torget stenlagt. Jag vrider huvudet åt höger, lyfter så blicken en aning och möts av råa trappsteg i grå betong, höga glasdörrar och väggar av perforerat grått – inte betong utan snarare plåt. Men innanför glasdörrarna lyser gemytliga runda lampor i olika storlekar välkomnande över runda bord, och utstrålar en känsla av inne.

Fortfarande, utan att ta ett framåtskridande steg, står jag kvar på betongen och vrider huvudet ytterligare: plötsligt rullas en röd matta igång framför mina fötter, den strävar makligt uppåt – den röda mattan, symbolen för eminenta gästers välkomnande, och tecknet för igenkännande: jag har utan tvivel inträtt i det omtalade ”Musikens Hus”. Jag kliver ombord på den flygande mattan och förs långsamt mot högre höjder i ett ”ljusschakt” – spännande.

Under den långa färden hinner min blick helt och hållet vändas uppåt för att möta ett gallertak där små stegar i rader skymtar mellan tvärgående bjälkar. Av någon anledning associerar jag till ett fängelses rastgård och låter frivilligt huvudet sänkas till normalläge, för att genast bli tvungen att lägga det på sned och med fascination följa de diagonala fälten i grått och rött på den ena sidan. Snett uppåt framför mig ett underbart fönster som känns befriande och växer i storlek ju närmare jag kommer – himmelen ligger öppen framför mig. På min andra sida infinner sig en känsla av svart, rofylld men blänkande, natt med silverlinjer i diagonalharmoni i sitt tak. Sammantaget mäktigt!

Men ack, när jag nått krönet och nästan är framme vid det magnifika fönstret bländas jag av något syntetiskt gult: signalen för varning, smitta, gift… Något illa till mods, men trots allt med den i övrigt fina designen kvar i minnet, försöker jag rensa bort det gula från näthinnan och se mig omkring. Bakom stora svarta gardiner finns den stora konserthallen – den glimt jag får genom att glipa lite på gardinen är imponerande, och jag hoppas på att någon gång ha råd att befinna mig i en av stolarna avnjutande något musikaliskt evenemang. För stunden nöjer jag mig med att fortsätta mot den omtalade utsikten.

Visst är den storslagen (men inte som från Eifeltornet), jag får mer känslan av en stor färja: när man från fönster högt upp ser land närma sig (undrar hur högt upp det kan vara jämfört med detta). Den omtalade axiallinjen vidare mot Carolina, slott och domkyrka finns där, men talet att knyta ihop ”arbetarnas” Uppsala med det ”fina” Uppsala, som så många tidningsartiklar gjort stor affär av, känns konstruerat och mina tankar går mer till olika tiders monument.

Innan jag tar den röda trappan ner igen behöver jag hitta en toalett, ser en skylt på avstånd och befinner mig så i en korridor med betonggolv, längst in i korridoren finner jag det jag söker – onödigt, olustigt, avsides avvisande.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om mitt besök i byggnaden med de många namnen – förhoppningsvis berikas miljön då den fylls av människor, rörelse och musik.

 Marit Jonsson, Formom HB

Här är några saker du kan tänkte på när du bloggar för dig själv eller ditt företag.

• Ren reklam är genomskinlig och kommer inte ge önskad effekt.
• Ställ frågor, starta en debatt. Var inte rädd för kommentarerna, och ignorera dom inte.
• Var personlig. Ta möjligheten att låta läsarna lära känna dig bättre, men låt det inte gå till överdrift, var lagom personlig.
• Blogga om sådant du kan, och bryr dig mycket om, även om det inte har direkt med ditt yrkesliv att göra. Du vet aldrig vad dina nuvarande, och framtida kunder, har för intressen.
• Topplistor är alltid populärt, lättläst och populärt att länka till.
• Använd nyheter och aktuella händelser som underlag.
• Bygg vidare på vad andra skrivit, men var noga med referenser och länkar.
• Blogginlägg behöver inte vara långa.
• Ge tips och “ge bort” information, även sådant som kan tyckas självklart för sig själv. Snart kommer du ses som en auktoritet inom ditt område.

Bonustips: Sätt en intresseväckande rubrik på ditt inlägg.

Som nybliven företagare är det lätt att minnas hur starta-eget-processen gick till

Den nödvändiga affärsplanen fylldes i med stor iver och många vackra ord, handläggningen hos konsulten gick snabbt och smidigt och sedan var den delen klar. Nu återstod bara att marknadsföra företaget. Visst hade jag en massa idéer, och har fortfarande, men oj, vad mycket tid det tar. Att komponera en hemsida med mina knappa kunskaper i html-kodning gick snabbt, det tog bara si så där fyra veckor. Broschyrer och visitkort tog sin lilla tid att göra och blev väl inte helt lyckade, men de fick duga som en början. Planen med broschyrerna var att de skulle placeras ut på diverse ställen, vilket visade sig inte vara helt lätt, men några besök på hemsidan resulterade de i (dessutom är missionen långt ifrån slutförd och fler kommer att dyka upp där ni minst av allt anar det).

Ett större problem visade sig vara att göra hemsidan känd för allmänheten d.v.s. utanför den egna bekantskapskretsen; ett ihärdigt sökande på Internet tog fart, men vad var det jag egentligen skulle leta efter, på vilka skulle jag prångla min hemsida? Utvalda företag inom liknande branscher kunde gott få veta att vårt företag existerade – kanske behövde de hjälp av en extra hand. En hel del slumpmässigt utvalda företag och några offentliga institutioner fick ta emot mitt introduktionsbrev och upplysningen om vår hemsidas adress. Då och då kom ett mail tillbaka med uppmuntrande respons.

En klocka pinglade plötsligt någonstans i fjärran – kanske var det dags att ge sig på ”Näringslivet”, de kanske också kunde ha behov av mina tjänster, även om de inte visste om det. Men vadå näringsliv, jag upptäckte att det var ett begrepp jag inte riktigt hade grepp om – helt enkelt inte riktigt begrep. (För övrigt finns det många begrepp som verkar kunna innehålla ungefär vad som helst beroende på i vilket sammanhang eller i vilken genre de är aktuella – man måste helt enkelt vara insatt i den rätta koden eller fackspråket.)

Åter till näringslivet: jag ville ju inte göra bort mig, alltså slog jag upp ordet i Prismas Främmande ord, där fanns det inte med – alltså är ordet inte främmande, åtminstone inte för andra, alternativt är det väldigt svenskt. Jag gav inte upp utan konsulterade en uppslagsbok, dock utan resultat. Naturligtvis kunde jag använda mig av en livlina och ringa någon klok person, till exempel mina barn, viket inte verkade särskilt seriöst: jag kunde få ryktet om mig att vara dummare än vad jag tycker mig vara. Återstod så det världsvida Internet, och jag citerar Wikipedia:

Ordet näringsliv är ett sammanfattande ord för de olika värdeskapande verksamheter som finns inom ett geografiskt område, såsom en offentlig eller privat registrerad myndighet, företag eller förening. En verksamhet är en organiserad enhet som innehar realt, humant och finansiellt kapital samt visioner och målsättningar för vad den avser åstadkomma. Vidare citat – och detta är en utmaning och uppmaning till er läsare:Denna artikel om ett huvudämne är bara påbörjad. Hjälp till genom att fylla i mer! 

Det är bara att konstatera: näringslivet är något stort – mycket stort, som jag dessutom är en del av. Det som återstår nu är att tappert kämpa vidare i näringslivsdjungeln.

Mvh

Marit Jonsson Formom HB