Svarta plagg, glitter och glamour – de upplysta scenerna på en av livets teatrar passerar längs min väg likt ett (skräck-)romantiskt drama. 

Vandringen företas längs gågatan i Uppsala en mycket grå vardag, och jag förundras över att skylfönster efter skyltfönster, affär efter affär, har samma koncept. Som om alla kvinnor längs denna gata enbart lever för tillfällen av fest. Eller är vardagen så fasansfullt grå att vi bara ser fram mot nyårsfirandet och att få gå in i nästa år med nytt hopp? Det skulle också kunna handla om köpfest för konsumenten (jag menar egentligen säljfest för modebranschen). 

Ett alternativ (skräckscenario?) skulle kunna vara att alla gränser är upphävda, alla skillnader utsuddade – att vi alldeles tappat orienteringen i en förr naturlig rytm; aftonklänning, morgonrock, arbetskläder, nattdräkt – har det någon betydelse vad vi har på oss och när? Det kan väl vara praktiskt att ha samma kläder jämt, och varför inte av en svart festvariant med paljetter. Och vem har sagt att man ska ha varma, långärmade plagg på vintern så här i klimatförändringarnas tid – föresten är det varmt inne – och varför skulle man vara ute när det bara är grått, mörkt, trist och kallt när man kan vara inne i värmen! Varför ska vi skilja på vardag och fest, helg och arbetsdag, dag och natt, sommar och vinter när varje dag kan, åtminstone på ytan, ytligt sett, vara en fest? 

Jag har inget självklart svar på ovanstående frågor men känner ett visst motstånd vid tanken att dra på mig ett kort, tunt, silkigt, svart, glittrande plagg med tunna axelband tidigt på morgonen för att gå ut och skrapa bilen eller stå och vänta på bussen. Jag har något konstigt behov av variation i färg och material, trivs med årstidsskillnader och kontrasten mellan ute och inne – dessutom tycker jag inte om att frysa.  

Men, jag har inget problem med att njuta av alla de vackra flärdfulla kreationerna som passerar revy på min väg genom staden – tvärt om så njuter jag!  

Förundrad över fenomenet ”människa/mode” är:

Marit Jonsson, Formom 

Stjärnan dalar, eller sänks åtminstone till ”samma nivå” som sin tänkta omgivning. 

En försändelse adresserad till företaget anlände häromdagen, där avslöjas att huset som stått i centrum för uppsalabornas diskussion under en längre tid långt ifrån kommer att förbli i ensamt majestät. Visserligen är nya Resecentrum inte heller obekant, perforeringen av markytan sker inte obemärkt, men byggnaderna känns inte konkreta ännu så länge.  

Under den tid som Musikens hus varit under uppförande har mina åsikter om det förändrats, eller snarare utvecklats: helheten som växte fram, skådad i samspel med en omgivande blå himmel med små moln i rörelse, vilket förvandlade fasaden till ett skådespel, var en av orsakerna. Jag behövde inte längre fundera över att Vaksalaskolan och övriga omkringliggande vackra byggnader tryckte förminskade och förtryckta i skuggan av det senaste monumentet. Hur jag upplever insidan och utsikten får framtiden utvisa. 

Åter till det centrala ämnet: försändelsen och centrum. Broschyren det handlar om heter arenauppasala (webanpassat och klart), underrubriken lyder: ”för näringslivet i Uppsala. September 2007”, Uppsala kommun står bakom publikationen.

Nu kommer vi äntligen till broschyrens innehåll: här presenteras kommande byggnadsprojekt i nära anslutning till området kring Resecentrum och Uppsala Konsert & Kongress! På bilderna ser byggnaderna ut att harmoniera väl med ovanstående, hur det kommer att se ut i verkligheten, i förhållande till den äldre bebyggelsen och för mannen på gatan som bara ser byggnaderna nerifrån, återstår att se – eller snarare måste detta upplevas innan det går att uttrycka sig omkring det. Att ett nytt utseende kommer att prägla detta område av staden om några år är i alla fall helt klart. 

Min undran är om det bara är vi företagare som får förhandsinformation hem i lådan om detta; jag undrar med tanke på att innehållet och informationen i broschyren till stor del handlar om boende… Förmodligen kan man även få del av informationen på bland annat Stadshuset, och så kommer det säkert information i lokalpressen (om det inte redan gjort det). Eller… 

Jag ser med nyfikenhet fram emot resultatet av omformningen av det nämnda området! 

Marit Jonsson, Formom HB

Dagligen är de tillgängliga för de flesta – relationerna.  

Man trycker bara på knappen: relationsscenerna öppnar sig och utspelas på den skärm som vi själva valt placering av i rummet.

 Utgångspunkten tycks vara olika typer av arbetsplatser, för att därifrån länkas vidare till chefers och arbetstagares privatliv.

Redan på sjuttiotalet visades den engelska serien ”Herrskap och tjänstefolk”. Vidare har vi ”Dallas” – kärlek, intriger och affärer inom den amerikanska oljebranschen; Rederiet: samma innehåll men flyttat till rederinäringens Sverige och utan olja. Domare, åklagare och klienter – såväl i Sverige som i andra länder, får dela med sig av arbetsplatsens hemligheter och privatlivets dilemman. I en strid ström väller vidare yrken och arbetsplatser som polisen, sjukhusen, kyrkan, regeringen, begravningsbyråerna, fotbollslagen, bönder och mäklare vilka alla i samma kända mönster delar med sig av sina termer och sin tillvaro till tittarna. ”Dagens TV-reklam” presenterade ytterligare en yrkesgrupp som är under ingående och kommer att berika vår vardag: gynekologerna. Undrar om det är i form av komedi, parodi, tragedi, drama, fiktion eller dokumentär (-såpa).

Kan det vara ett medvetet led i arbetsmarknadspolitiken – en form av yrkesvägledning, eller handlar det om förebyggande hälso- och relationsmiljöarbete på arbetsplatsen, eller kanske om hur det fungerar när vi förflyttar våra kroppar och själar från den trygga arbetsplatsen till hemmets oberäkneliga miljö för några korta mat- och sovtimmar? Eller finns det en politisk strävan bakom: att få i väg samtliga hemmavarande till en ”arbetsplats”?Nej, det handlar nog mer om avkoppling (!), pauser i tillvaron (av arbete, skola, fritid eller vad vi nu i övrigt fyller vår tid med). Men det handlar också om samtalsämnen: ”alla tycks veta” vad programmen handlar om, känna till personligheter, egenskaper och namn på de inblandade. Tidningslöpsedlar förstärker samhörigheten mellan de ingående personerna och ”mannen på gatan”: någon har blivit Naken-Janne med hela folket (och begreppet lever fortfarande och tycks fortfarande förstås ”av alla”), säkert finns många bättre och mer aktuella exempel.

Fenomenet får en konstig effekt: det att leva i samtalsämnen och relationer genom teverutans arbetsplatser och relationer. Måste vi titta på konstruerade relationer på distans för att kunna förstå den verkliga tillvaron omkring oss? Ja, kanske. Men var går gränsen där fiktionen fått större plats än verkligheten – och vad händer då?

En sista fråga: när kommer doku-såpan eller serien som utspelar sig på förskolan? Kommer det en sådan, eller är den en omöjlighet: utspelar den sig för nära verkligheten, vill vi inte ha våra barn inblandade, känns det otryggt. Eller är det helt enkelt så att arbetsplatsens kvinnliga dominans gör den ointressant: vi vill inte veta av kärleksaffärer mellan den kvinnliga personalen, mellan barnen eller mellan föräldrar och personal – längre än så behöver man inte gå för att en viss ovilja mot idén ska uppstå.

Detta är inte på något sätt ett underkännande av vare sig program eller tittare – bara några fundringar…

Till sist en ursäkt: termerna på området är inte min specialitet eftersom jag med några få undantag inte fördjupat mig i tittandet sedan Dallas, därför är jag inte heller så uppdaterad och har förmodligen missat en mängd intressanta yrken. 

Marit Jonsson, Formom    

En levande stad 

Människor och näring

 Begreppet ”att äta ute” har under åren förändrats – från att ha inneburit att man lämnade hemmet för att äta på något ”publikt” (inte pub-likt) matställe i trivsam innemiljö, har begreppet förgrenat sig i ytterligare en betydelse: nämligen det att äta sin mat utomhus.  

Att inta sin föda utomhus var inte heller tidigare främmande för människorna: packandet av matsäckskorg eller kaffekorg har varit en både nödvändig och spännande del av tillvaro och livsvillkor. Till denna mer lantliga kategori av ätande kan även kaffe och lunch i bersån räknas. Ovan nämnda typ av uteätande har en enkelhetens prägel över sig – även om både mat och dryck naturligtvis kan vara av mer exklusiv sort.   

Den företeelse jag i skrivande stund fascineras av (och gärna deltar i vid tillfällen som ges) är uteätandet i stan: på gator, torg, trottoarer, i gränder och prång – överallt växer de upp: klungorna av stolar och bord utanför matställen och caféer. Från ätandet i ”naturmiljö” till ätandet i stadsmiljö – charmen finns i dem båda: mötet med naturrummet där blommor, grönt och inslag av djur dominerar kontra mötet med stadsrummet där människor, bilar, sten och skräpfåglar hör till de vanligaste ingredienserna (ja, inte i maträtterna förstås).  

En äldre kvinna säger med förundran i rösten att hon inte kan förstå charmen i att sitta på en trottoarservering i gatukorsningens avgaser där trafiken bromsar in och accelererar: ”Hur fin och god mat de än serverar kan väl helheten inte vara vidare hälsosam.” Och jag måste erkänna att jag inte tänkt på saken ur den aspekten utan, ”tvärt om”, har uppskattat dynamiken i mötet mellan människokultur, matkultur, stadskultur och trafikkultur. Ytterligare en tankeställare fick jag av mitt middagssällskap vid intagandet av en ypperlig skaldjurstallrik på trottoaren utanför universitetet: ”Tänk att vi sitter till bords och blir serverade god och fint upplagd mat vid en busshållplats.” Inte heller det hade jag tänkt på ­– jag måste vara både blind och döv, fullt upptagen av att insupa och njuta av atmosfär och god mat.  

Envis som jag är, tänker jag fortsätta att njuta av all form av uteätande – med eller utan asfalt, trafik och avgaser – och glädjas med alla andra inblandade njutare och näringsidkare. Jag sänder (för en gångs skull) en tacksamhetens tanke till ”de styrande” som inte förbjuder ätandet ”på gator och torg”. (Kanske ligger lite av populariteten med uteätandet i att man fortfarande får röka utomhus…?) 

Med förhoppning om en god höst: 

Marit Jonsson , Formom       

Först är det omvärlden, sedan kommer de nya omringande kringfartslederna med alla sina rondeller, så långt är allt väl. Innanför de sistnämnda finns vidare ett otal industriområden, köpcentra och stormarknader av olika sorter; här arbetar man, handlar och får diverse tjänster utförda. Nu börjar vi närma oss det innersta: hjärtat/stadskärnan och hela dess utbud och alla dess lockelser.

När jag tittar på en av översiktskartorna som visas på Uppsala kommuns hemsida (för att få en överblick), talar det spindelnätslika mönstret av vägar ett mycket tydligt språk: väldigt många är de vägar som leder in till staden (och så småningom/snabbt ut därifrån).

Men alla vägar kan inte leda till (eller från) stadskärnan, för att spindelnätslikheten ska hålla, det måste då även finnas förbindande vägar mellan, jag skriver MÅSTE eftersom alla de bilar som cirkulerar runt, runt i staden i väntan på/sökande efter en ledig parkeringsplats måste befinna sig någonstans. Vi är nu mitt i problemets (och stadens) kärna och ska i fortsättningen utgå härifrån.

För att nå denna, på olika vis, attraktiva kärna kan man ”välja” att gå, cykla, färdas per ”eget” motordrivet fordon eller att åka kollektivt. Valet beror sedan dels på hur tillgången till lämpligt förflyttningsmedel ser ut, de förutsättningar som i övrigt föreligger och dels på ärendets karaktär. Att parkera centralt när man vill flanera, njuta av människoliv, miljö, vackra roliga ting i skyltfönster och butiker, slinka in på ett galleri eller ett museum och kanske få sig något till livs, är (beroende på platsbrist och ekonomi) inte att tänka på.

(En liten parantes: någon kanske påpekar: ”Det finns p-hus”… Hmm, här måste jag erkänna mina begränsningar och brister: p-hus håller jag mig ifrån, de är opersonliga, ter sig spöklika och är ”science fiction-artade”. Dessutom vill min bil helst beta i det fria, gärna med inslag av grönt – jag har nämligen en fransk frihetsbil. Slut parentes.) 

Bor man vidare inte på cykel- eller gångavstånd från centrum utgör förflyttningsalternativ som att cykla eller gå inte någon lösning. Återstår så: kollektivt färdmedel, vilket är suveränt på många vis. Men vill du få med dig något av större volym, alternativt något tungt, blir det genast problem. Problem får du även om du skulle vilja kombinera ett besök på återvinningscentralen, ett besök hos dammsugarreparatören eller ett större inköp av matvaror med din citytripp, problem eftersom det, mig veterligen, är mycket ont om infartsparkeringar där det går att ställa ifrån sig bilen och promenera in till city. 

Den typen av mer skrymmande ärenden som nämns ovan uträttas så gott som alltid utanför stadskärnan och kräver ofta tillgång till ett ”eget fordon”. Har man däremot ”bara” sitt arbete här, och inte behöver transportera något, fungerar det kanske däremot bra att färdas med buss.

Vi har nu kommit till ett annat, men liknande, problem – det som handlar om boende och fordon; det byggs i en väldig takt: byggnader/bostäder och vägar, men vilka är de som ska nyttja allt detta? Ska bostäder bebos (och besökas) av icke fordonsägare, ska affärer och liknande besökas av icke fordonsburna och ska vägarna som går in till stan enbart nyttjas av kollektivtrafik?

Det jag vill säga är helt enkelt: det behövs fler parkeringar i och utanför Uppsala – för miljöns, människornas och näringslivets skull. Men sedan kan man ju undra om alla verkligen måste åka in till staden för att jobba, med tanke på all den nya teknik som vi har tillgång till…

Marit Jonsson, Formom HB