Byggnaden utan baksida: innanför fasaden
Hade den mÀktiga karuselldörren av glas verkligen fört mig in i den monumentala byggnaden⊠eller hade jag i sjÀlva verket gÄtt ett varv runt och hamnat pÄ torget igen?
Den grĂ„ betongen under mina fötter har visserligen större ytor mellan skarvarna⊠nĂ€r jag tĂ€nker efter sĂ„ Ă€r nog torget stenlagt. Jag vrider huvudet Ă„t höger, lyfter sĂ„ blicken en aning och möts av rĂ„a trappsteg i grĂ„ betong, höga glasdörrar och vĂ€ggar av perforerat grĂ„tt â inte betong utan snarare plĂ„t. Men innanför glasdörrarna lyser gemytliga runda lampor i olika storlekar vĂ€lkomnande över runda bord, och utstrĂ„lar en kĂ€nsla av inne.
Fortfarande, utan att ta ett framĂ„tskridande steg, stĂ„r jag kvar pĂ„ betongen och vrider huvudet ytterligare: plötsligt rullas en röd matta igĂ„ng framför mina fötter, den strĂ€var makligt uppĂ„t â den röda mattan, symbolen för eminenta gĂ€sters vĂ€lkomnande, och tecknet för igenkĂ€nnande: jag har utan tvivel intrĂ€tt i det omtalade âMusikens Husâ. Jag kliver ombord pĂ„ den flygande mattan och förs lĂ„ngsamt mot högre höjder i ett âljusschaktâ â spĂ€nnande.
Under den lĂ„nga fĂ€rden hinner min blick helt och hĂ„llet vĂ€ndas uppĂ„t för att möta ett gallertak dĂ€r smĂ„ stegar i rader skymtar mellan tvĂ€rgĂ„ende bjĂ€lkar. Av nĂ„gon anledning associerar jag till ett fĂ€ngelses rastgĂ„rd och lĂ„ter frivilligt huvudet sĂ€nkas till normallĂ€ge, för att genast bli tvungen att lĂ€gga det pĂ„ sned och med fascination följa de diagonala fĂ€lten i grĂ„tt och rött pĂ„ den ena sidan. Snett uppĂ„t framför mig ett underbart fönster som kĂ€nns befriande och vĂ€xer i storlek ju nĂ€rmare jag kommer â himmelen ligger öppen framför mig. PĂ„ min andra sida infinner sig en kĂ€nsla av svart, rofylld men blĂ€nkande, natt med silverlinjer i diagonalharmoni i sitt tak. Sammantaget mĂ€ktigt!
Men ack, nĂ€r jag nĂ„tt krönet och nĂ€stan Ă€r framme vid det magnifika fönstret blĂ€ndas jag av nĂ„got syntetiskt gult: signalen för varning, smitta, gift⊠NĂ„got illa till mods, men trots allt med den i övrigt fina designen kvar i minnet, försöker jag rensa bort det gula frĂ„n nĂ€thinnan och se mig omkring. Bakom stora svarta gardiner finns den stora konserthallen â den glimt jag fĂ„r genom att glipa lite pĂ„ gardinen Ă€r imponerande, och jag hoppas pĂ„ att nĂ„gon gĂ„ng ha rĂ„d att befinna mig i en av stolarna avnjutande nĂ„got musikaliskt evenemang. För stunden nöjer jag mig med att fortsĂ€tta mot den omtalade utsikten.
Visst Ă€r den storslagen (men inte som frĂ„n Eifeltornet), jag fĂ„r mer kĂ€nslan av en stor fĂ€rja: nĂ€r man frĂ„n fönster högt upp ser land nĂ€rma sig (undrar hur högt upp det kan vara jĂ€mfört med detta). Den omtalade axiallinjen vidare mot Carolina, slott och domkyrka finns dĂ€r, men talet att knyta ihop âarbetarnasâ Uppsala med det âfinaâ Uppsala, som sĂ„ mĂ„nga tidningsartiklar gjort stor affĂ€r av, kĂ€nns konstruerat och mina tankar gĂ„r mer till olika tiders monument.
Innan jag tar den röda trappan ner igen behöver jag hitta en toalett, ser en skylt pĂ„ avstĂ„nd och befinner mig sĂ„ i en korridor med betonggolv, lĂ€ngst in i korridoren finner jag det jag söker â onödigt, olustigt, avsides avvisande.
Vet inte riktigt vad jag ska tycka om mitt besök i byggnaden med de mĂ„nga namnen â förhoppningsvis berikas miljön dĂ„ den fylls av mĂ€nniskor, rörelse och musik.
 Marit Jonsson, Formom HB
