Svarta plagg, glitter och glamour – de upplysta scenerna på en av livets teatrar passerar längs min väg likt ett (skräck-)romantiskt drama. 

Vandringen företas längs gågatan i Uppsala en mycket grå vardag, och jag förundras över att skylfönster efter skyltfönster, affär efter affär, har samma koncept. Som om alla kvinnor längs denna gata enbart lever för tillfällen av fest. Eller är vardagen så fasansfullt grå att vi bara ser fram mot nyårsfirandet och att få gå in i nästa år med nytt hopp? Det skulle också kunna handla om köpfest för konsumenten (jag menar egentligen säljfest för modebranschen). 

Ett alternativ (skräckscenario?) skulle kunna vara att alla gränser är upphävda, alla skillnader utsuddade – att vi alldeles tappat orienteringen i en förr naturlig rytm; aftonklänning, morgonrock, arbetskläder, nattdräkt – har det någon betydelse vad vi har på oss och när? Det kan väl vara praktiskt att ha samma kläder jämt, och varför inte av en svart festvariant med paljetter. Och vem har sagt att man ska ha varma, långärmade plagg på vintern så här i klimatförändringarnas tid – föresten är det varmt inne – och varför skulle man vara ute när det bara är grått, mörkt, trist och kallt när man kan vara inne i värmen! Varför ska vi skilja på vardag och fest, helg och arbetsdag, dag och natt, sommar och vinter när varje dag kan, åtminstone på ytan, ytligt sett, vara en fest? 

Jag har inget självklart svar på ovanstående frågor men känner ett visst motstånd vid tanken att dra på mig ett kort, tunt, silkigt, svart, glittrande plagg med tunna axelband tidigt på morgonen för att gå ut och skrapa bilen eller stå och vänta på bussen. Jag har något konstigt behov av variation i färg och material, trivs med årstidsskillnader och kontrasten mellan ute och inne – dessutom tycker jag inte om att frysa.  

Men, jag har inget problem med att njuta av alla de vackra flärdfulla kreationerna som passerar revy på min väg genom staden – tvärt om så njuter jag!  

Förundrad över fenomenet ”människa/mode” är:

Marit Jonsson, Formom 

Hade den mäktiga karuselldörren av glas verkligen fört mig in i den monumentala byggnaden… eller hade jag i själva verket gått ett varv runt och hamnat på torget igen?

Den grå betongen under mina fötter har visserligen större ytor mellan skarvarna… när jag tänker efter så är nog torget stenlagt. Jag vrider huvudet åt höger, lyfter så blicken en aning och möts av råa trappsteg i grå betong, höga glasdörrar och väggar av perforerat grått – inte betong utan snarare plåt. Men innanför glasdörrarna lyser gemytliga runda lampor i olika storlekar välkomnande över runda bord, och utstrålar en känsla av inne.

Fortfarande, utan att ta ett framåtskridande steg, står jag kvar på betongen och vrider huvudet ytterligare: plötsligt rullas en röd matta igång framför mina fötter, den strävar makligt uppåt – den röda mattan, symbolen för eminenta gästers välkomnande, och tecknet för igenkännande: jag har utan tvivel inträtt i det omtalade ”Musikens Hus”. Jag kliver ombord på den flygande mattan och förs långsamt mot högre höjder i ett ”ljusschakt” – spännande.

Under den långa färden hinner min blick helt och hållet vändas uppåt för att möta ett gallertak där små stegar i rader skymtar mellan tvärgående bjälkar. Av någon anledning associerar jag till ett fängelses rastgård och låter frivilligt huvudet sänkas till normalläge, för att genast bli tvungen att lägga det på sned och med fascination följa de diagonala fälten i grått och rött på den ena sidan. Snett uppåt framför mig ett underbart fönster som känns befriande och växer i storlek ju närmare jag kommer – himmelen ligger öppen framför mig. På min andra sida infinner sig en känsla av svart, rofylld men blänkande, natt med silverlinjer i diagonalharmoni i sitt tak. Sammantaget mäktigt!

Men ack, när jag nått krönet och nästan är framme vid det magnifika fönstret bländas jag av något syntetiskt gult: signalen för varning, smitta, gift… Något illa till mods, men trots allt med den i övrigt fina designen kvar i minnet, försöker jag rensa bort det gula från näthinnan och se mig omkring. Bakom stora svarta gardiner finns den stora konserthallen – den glimt jag får genom att glipa lite på gardinen är imponerande, och jag hoppas på att någon gång ha råd att befinna mig i en av stolarna avnjutande något musikaliskt evenemang. För stunden nöjer jag mig med att fortsätta mot den omtalade utsikten.

Visst är den storslagen (men inte som från Eifeltornet), jag får mer känslan av en stor färja: när man från fönster högt upp ser land närma sig (undrar hur högt upp det kan vara jämfört med detta). Den omtalade axiallinjen vidare mot Carolina, slott och domkyrka finns där, men talet att knyta ihop ”arbetarnas” Uppsala med det ”fina” Uppsala, som så många tidningsartiklar gjort stor affär av, känns konstruerat och mina tankar går mer till olika tiders monument.

Innan jag tar den röda trappan ner igen behöver jag hitta en toalett, ser en skylt på avstånd och befinner mig så i en korridor med betonggolv, längst in i korridoren finner jag det jag söker – onödigt, olustigt, avsides avvisande.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om mitt besök i byggnaden med de många namnen – förhoppningsvis berikas miljön då den fylls av människor, rörelse och musik.

 Marit Jonsson, Formom HB