Dagligen är de tillgängliga för de flesta – relationerna.  

Man trycker bara på knappen: relationsscenerna öppnar sig och utspelas på den skärm som vi själva valt placering av i rummet.

 Utgångspunkten tycks vara olika typer av arbetsplatser, för att därifrån länkas vidare till chefers och arbetstagares privatliv.

Redan på sjuttiotalet visades den engelska serien ”Herrskap och tjänstefolk”. Vidare har vi ”Dallas” – kärlek, intriger och affärer inom den amerikanska oljebranschen; Rederiet: samma innehåll men flyttat till rederinäringens Sverige och utan olja. Domare, åklagare och klienter – såväl i Sverige som i andra länder, får dela med sig av arbetsplatsens hemligheter och privatlivets dilemman. I en strid ström väller vidare yrken och arbetsplatser som polisen, sjukhusen, kyrkan, regeringen, begravningsbyråerna, fotbollslagen, bönder och mäklare vilka alla i samma kända mönster delar med sig av sina termer och sin tillvaro till tittarna. ”Dagens TV-reklam” presenterade ytterligare en yrkesgrupp som är under ingående och kommer att berika vår vardag: gynekologerna. Undrar om det är i form av komedi, parodi, tragedi, drama, fiktion eller dokumentär (-såpa).

Kan det vara ett medvetet led i arbetsmarknadspolitiken – en form av yrkesvägledning, eller handlar det om förebyggande hälso- och relationsmiljöarbete på arbetsplatsen, eller kanske om hur det fungerar när vi förflyttar våra kroppar och själar från den trygga arbetsplatsen till hemmets oberäkneliga miljö för några korta mat- och sovtimmar? Eller finns det en politisk strävan bakom: att få i väg samtliga hemmavarande till en ”arbetsplats”?Nej, det handlar nog mer om avkoppling (!), pauser i tillvaron (av arbete, skola, fritid eller vad vi nu i övrigt fyller vår tid med). Men det handlar också om samtalsämnen: ”alla tycks veta” vad programmen handlar om, känna till personligheter, egenskaper och namn på de inblandade. Tidningslöpsedlar förstärker samhörigheten mellan de ingående personerna och ”mannen på gatan”: någon har blivit Naken-Janne med hela folket (och begreppet lever fortfarande och tycks fortfarande förstås ”av alla”), säkert finns många bättre och mer aktuella exempel.

Fenomenet får en konstig effekt: det att leva i samtalsämnen och relationer genom teverutans arbetsplatser och relationer. Måste vi titta på konstruerade relationer på distans för att kunna förstå den verkliga tillvaron omkring oss? Ja, kanske. Men var går gränsen där fiktionen fått större plats än verkligheten – och vad händer då?

En sista fråga: när kommer doku-såpan eller serien som utspelar sig på förskolan? Kommer det en sådan, eller är den en omöjlighet: utspelar den sig för nära verkligheten, vill vi inte ha våra barn inblandade, känns det otryggt. Eller är det helt enkelt så att arbetsplatsens kvinnliga dominans gör den ointressant: vi vill inte veta av kärleksaffärer mellan den kvinnliga personalen, mellan barnen eller mellan föräldrar och personal – längre än så behöver man inte gå för att en viss ovilja mot idén ska uppstå.

Detta är inte på något sätt ett underkännande av vare sig program eller tittare – bara några fundringar…

Till sist en ursäkt: termerna på området är inte min specialitet eftersom jag med några få undantag inte fördjupat mig i tittandet sedan Dallas, därför är jag inte heller så uppdaterad och har förmodligen missat en mängd intressanta yrken. 

Marit Jonsson, Formom    

Mer förvirrade än andra studenter kanske vi nya magister- och masterstudenter är, men som överskriften avslöjar är förvirringen ett övergående stadium som förhoppningsvis inte återkommer. För magisterstudenterna innebär studierna förmodligen ingen större förändring, förutom att de kan välja att redan detta år besluta sig för att fortsätta ett år till och bli mastrar, och då redan från början inrikta sig på att skriva en extra stor uppsats på de nya 45hp i stället för magisterns 30hp.  

Redan här finns den första förvirringen för alla oss universitets- och högskolestuderande som inte är matematiska snillen, och inte heller äger ett logiskt sinnelag: 5p har blivit 7,5hp – siffrornas innehåll har ”över natten” genomgått en förvandling och en fempoängare är alltså numera en sju-och-enhalv-poängare; den matematiskt intresserade må räkna vidare på vad detta innebär för kandidater, magistrar och licentiater …   (De olika grupper jag ingår i är troligen inte så intresserade av att diskutera siffror, våra diskussioner handlar för närvarnade mer om texter respektive bilder.) 

Åter till studierna och nu det ”andra steget”, masterstudierna, de som lockade mig att återvända till Carolina och Engelska parken: den första nöten att knäcka, eller det första sura äpplet att bita i, gällde att välja bland hela fakultetens spännande och stora utbud av kurser. När de obligatoriska var valda och jag konstaterat att uppsatsen skulle kräva sin tid, återstod inte så många kurser att välja inom ramen för ett års studier – det är bara att konstatera att alla de kurser jag hade önskat läsa inte rymdes inom den givna tiden. Ytterligare en spännande nyhet som lockade mig var möjligheten att byta ut en av kurserna mot en praktikperiod, vilket jag genast föll för (trots ovanstående klagolåt): förankring i verkligheten utanför är en stor och viktig sak för oss humanister! Nu är det upp till kultur- och näringsliv i Uppsala och annorstädes att öppna famnen och ta emot den resurs vi humanister utgör. 

Studierna har börjat, läsro har infunnit sig och aktiviteten är för övrigt i full gång.Om jag valt rätt kurser för främjandet av mitt levebröd får framtiden utvisa. 

Marit Jonsson, Formom HB